What doesn't kill you makes you stronger
Sjukt irriterande, hade skrivit ett långt inlägg, och jag var riktigt nöjd med det. Sen bara flippar allt och inlägget försvinner. Jag loggar in igen och hoppas på att jag ska hitta det under rubriken utkast. Men nej sånt flyt hade jag inte.
Hur som helst så har jag varit i USA en hel månad imorgon. Det känns inte alls som jag varit borta så länge, men det är skönt att tiden sprungit iväg lite.
Idag har jag precis som alla andra dagar jobbat 10 timmar. Det är faktikst ganska tufft att ha hand om 3 ungar 10 timmar om dagen, jag kan ju lova er att man är trött efter en sån dag. Deras attityd påminner fruktansvärt mycket om deras mamma, men det är tur att de är så små, för då är det lättare att handskas med.
Jag tror i alla fall att jag bestämt mig nu, jag vill byta familj. Jag känner att det här tär på mig för mycket,. Jag önskar verkligen att det kunde fungera, men tyvärre så gör det inte det. Jag menar 3 veckor har passerat nu, och inget har blivit bättre. Jag känner dock att jag kan så mycket bättre. Men eftersom jag känner sån press på mig att allt måste vara korrekt första gången så tappar jag på något sätt fokus. Det är svårt att prestera bra när man vet att man mer eller mindre kommer få sota om man misslyckas. Den pressen påverka ens presentationsförmåga ofantligt faktiskt.
För ett par timmar sen kände jag faktikst att allt gick riktigt bra. Jag fick hyffsat trevliga svar på mina frågor och överlag fick jag inte så mycket attityd från Bernadette. Men det tog inte lång tid innan jag insåg att hon var så trevlig för att vi hade besök. Hennes uppförande ändras så fort det finns andra med i bilden, för hon kan självklart inte visa för resten av världen hur hon egentligen uppför sig.
Jag har också insett att jag nu på så här kort tid börjat uppsakkat små saker. Jag uppskattar det fåtal gånger då hon inte ger mig ett svar med irritation i rösten. Jag uppskattar när hon ger mig ett leende, mest bara för att det händer så sällan. Jag menar jag ska inte behöva känna så, det borde vara en självklarhet från bådas sida att man behandlar varandra med respekt. Jag ska inte behöva nöja mig med snäsiga svar när jag själv är trevlig. Man får fan behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Ja usch, som ni märker är jag lagom frustrerad, men det blir väl så när man behåller all känslor inom sig. När man hejdar sig själv för att säga vad man egentligen tycker och tänker.
Men allt löser sig förr eller senare. Men man får inte glömma bort att man måste satsa för att vinna. Det är bättre att försöka hitta en ny familj än att stanna kavr i en som jag ändå inte trivs i.
Nu har jag i alla fall insett hur bra jag har det hemma och hur påfrestande det kan vara att leva med människor som är fullkomligt olika en själv.
Jag saknar i alla fall min frihet som jag hade hemma. Jag saknar att kunna göra vad jag vill i mitt rum, jag saknar att kunna går ner och ta vad jag vill i kylskåpet utan att behöva oroa mig för att senare få det i bakhuvudet. Men men, det är väl så, what doesn't kill you makes you stronger, right?
Hur som helst så har jag varit i USA en hel månad imorgon. Det känns inte alls som jag varit borta så länge, men det är skönt att tiden sprungit iväg lite.
Idag har jag precis som alla andra dagar jobbat 10 timmar. Det är faktikst ganska tufft att ha hand om 3 ungar 10 timmar om dagen, jag kan ju lova er att man är trött efter en sån dag. Deras attityd påminner fruktansvärt mycket om deras mamma, men det är tur att de är så små, för då är det lättare att handskas med.
Jag tror i alla fall att jag bestämt mig nu, jag vill byta familj. Jag känner att det här tär på mig för mycket,. Jag önskar verkligen att det kunde fungera, men tyvärre så gör det inte det. Jag menar 3 veckor har passerat nu, och inget har blivit bättre. Jag känner dock att jag kan så mycket bättre. Men eftersom jag känner sån press på mig att allt måste vara korrekt första gången så tappar jag på något sätt fokus. Det är svårt att prestera bra när man vet att man mer eller mindre kommer få sota om man misslyckas. Den pressen påverka ens presentationsförmåga ofantligt faktiskt.
För ett par timmar sen kände jag faktikst att allt gick riktigt bra. Jag fick hyffsat trevliga svar på mina frågor och överlag fick jag inte så mycket attityd från Bernadette. Men det tog inte lång tid innan jag insåg att hon var så trevlig för att vi hade besök. Hennes uppförande ändras så fort det finns andra med i bilden, för hon kan självklart inte visa för resten av världen hur hon egentligen uppför sig.
Jag har också insett att jag nu på så här kort tid börjat uppsakkat små saker. Jag uppskattar det fåtal gånger då hon inte ger mig ett svar med irritation i rösten. Jag uppskattar när hon ger mig ett leende, mest bara för att det händer så sällan. Jag menar jag ska inte behöva känna så, det borde vara en självklarhet från bådas sida att man behandlar varandra med respekt. Jag ska inte behöva nöja mig med snäsiga svar när jag själv är trevlig. Man får fan behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Ja usch, som ni märker är jag lagom frustrerad, men det blir väl så när man behåller all känslor inom sig. När man hejdar sig själv för att säga vad man egentligen tycker och tänker.
Men allt löser sig förr eller senare. Men man får inte glömma bort att man måste satsa för att vinna. Det är bättre att försöka hitta en ny familj än att stanna kavr i en som jag ändå inte trivs i.
Nu har jag i alla fall insett hur bra jag har det hemma och hur påfrestande det kan vara att leva med människor som är fullkomligt olika en själv.
Jag saknar i alla fall min frihet som jag hade hemma. Jag saknar att kunna göra vad jag vill i mitt rum, jag saknar att kunna går ner och ta vad jag vill i kylskåpet utan att behöva oroa mig för att senare få det i bakhuvudet. Men men, det är väl så, what doesn't kill you makes you stronger, right?
Kommentarer
Postat av: andreas
kom hem sara jag saknar dig :) hoppas du hittar en familj inom kort som du trivs i o keep strugglin
Trackback
