Live the life, live the dream, no fear

Shu lu luu snyggingar

Idag är en riktigt bra dag so far, börja med att jag blev väckt av att mobilen ringde vid 8.30. Var någon Madde från bemanningsenheten. Sjukt förvirrdad blev jag och trodde jag missat mitt inskrivningsmöte som är i nästa vecka. Men hon undrade om jag hade körkort och tillgång till bil. Körkort har jag ju, men egen bil tyvärr inte. Men eftersom jag då har världens bästa mamma så blev det även svar JA på fråga två. Bestämde möte idag kl 1. Gick dit och nu har jag jobb som planeringsavlösare i Harlösa, Flyingen och Löberöd. Heltid dessutom, så jag ska pumpa 8-4.30 fem dagar i veckan från och med måndag. Så jävla skönt att det är månadsanställnig och inte timanställning, för vet ni vad det innebär, jo att jag får första lönen i februari, så jag slipper innestånde lön och dessutom har jag fast lön, så jag vet redan hur mycke pengar som kommer rulla in.

Sjukt skönt, nu kan jag dränka mig i jobbet precis som jag ville och varje dag jag jobbar kommer bli ett steg närmre NEW YORK. Så jävla skönt att jag inte behöver oroa mig över pengar mer. Kommer få ihop pengar gott och väl så det räcker till 8 veckor i NYC, dessutom blir det nog lite över som jag kan sätta in på sparkontot till Rubys och min Asien resa 2011. 

Fan vilken jävla vändning, så jävla AWESOME, inte varit så här lugn på länge. För första gången sen jag kom hem så känns det som alla planer kommer kunna sättas i verk som önskat.

STOR PUSS på detta alltså
fan vad jag blir glad 
detta firas med bio ikväll med världens bästa jojje och emma 
sjukligt underbart
och imorgon hoppas jag på lite fest innan allvaret börjar
Förövrigt hoppas jag du har riktigt jävla mysigt i sthlm ANNA!
SES

Ännu en gång sitter jag här med ångest. Gud vad ångest är bittert, det är fan inte lätt. Den smyger sig på vid dem mest otippade tillfällena, och det är så jävla irriterande. Jag kan sitta med mina vänner och ha hur roligt som helst, och verkligen inte tänka på något annat förutom vad som händer just där just då i nuet liksom, men på en sekund kan jag tappat allt och bara få en stor fet klump med ångest. Vad fan gör man liksom, precis som så många människor trivs här i eslöv, så finns det väl minst lika många som som bara vill iväg.

Det är som att jag har myror i skinnet, det går liksom inte att slappna av. Jag hittar ingen ro i kroppen. Jag älskar fart, jag älskar när livet är så fullpackat med saker så man knappt vet vilket håll som är upp. När alla dagar är olik varandra. 

Jag blir fan helt knäpp, jag behöver jobb nu, så jag kan dränka mig själv i jobbet i ett par månader och sen bara packa my shit and get going. Jag hoppas hoppas hoppas att jag och Anika kan få ihop tillräckligt med pengar så att vi kan vara i NY minst 2 månader. Det hade varit så jävla soft. 

Tradigt att ni får läsa om samma sak varje gång nu, men vad kan jag säga, i'm hooked, it's as simple as that! 

Riktigt längesen jag skrev nu, inte kännt motivation till att blogga, men så har det väl varit länge. Det går i perioder, precis som med mycket annat, inte kul alltid. Tröttnar lätt när det blir för mycket rutin. Rutin är ju bara drygt, förstår inte hur jag ska kunna klara av ett normalt arbetsliv, jag hatar när samma saker händer var dag, det är deprimerande.

Inne i en riktigt fet svacka nu känner jag. Har bara varit hemma i Eslöv i drygt 2 veckor, och jag känner mig totalt lost. Jag visste att det skulle bli precis såhär. Det är underbart att ha familj och mina närmsta vänner tillbaka i mitt liv on a regular basis, don't get me wrong there, men det är också det enda. Jag saknar New York furktansvärt. Det går inte ens att förklara hur ångesten äter upp mig. Jag hoppas verkligen, att jag kan åka tillbaka dit i Maj och bara få tillbaka mitt helt oslagbara liv, mina ovärdeliga vänner, och staden som aldrig gör en besviken.

Livet i Eslöv so far har väl varit ganska uneventful. Staden går på rutin, samma människor, med samma visoner, mål och drömmar. Samma bs som snackas i varje hörn, redan trött på det, spyr på dessa männirkor som lever på andras misstag och snedsteg, som lever för skvallret. Förstår inte att man kan ha ett så tråkigt liv så att man ständigt känner behovet av att snacka om andras. 

Tror inte det finns en endaste själ i denna stad som verkligen kan förstå hur det känns. Eller jo en, och det är Anna för hon och jag sitter väl i samma båt. Tack gode gud för det!

Men jag är fortfarande så jävla glad att jag åkte även om det är riktigt tufft att vara tillbaka nu. För mitt år i USA är det bästa året i mitt liv so far. Det finns inget i mitt liv som kan mäta sig med den tiden. Nu när jag tänker tillbaka på det så är det svårt att förstå, vilket jävla liv jag levde. Helt underbart.


NYC
Sommaren 09
Invaluable

Önskar jag kunde ha Anika lite närmre också, känns riktigt tomt utan henne. Men så har det ju varit ett tag nu, även om vi pratar varje dag så är det ju inte som att ha henne här på plats. Men snart så får vi träffas, och även den dagen kommer bli oslagbar. Så glad att jag hittat en människa som jag kan lita på till 110%, en människa som aldrig dömmer, utan bara hjälper och stöttar. En person som kan berätta vad jag tänker, före jag öppnat munnen. Hon är verkligen one of a kind, och henne tänker jag inte släppa i första, andra eller tredje taget.

 
Nu blir det film sen sängen, hoppas på en mindre ångestfylld dag imorgon.
Ha det fint vänner