891202
Nu är min födelsedag över, äntligen säger jag. Hela dagen har varit totalt katastrof. Åkte till Stockholm igår vid halv tolv, var framme sex imorse och allt gick som det skulle, till en bröjan. Efter en lagom najs frukost på Centralstationen tog jag taxi till Ambasade, vilket jävla pisseväder alltså. Jaja hur som helst, där fick jag stå och köa i kanske 2 timmar? UTE, utan paraply, så ja lagom blöt var jag sen när jag äntligen fick komma in. Efter jag gått igenom metalldetektorn osv, så gick jag över till väntrummet. Där satt jag ett bra tag, och började så smått bli orolig över att jag skulle missa mitt tåg. Men jag hade ändå två timmar kvar, så jag tänkte ju, nä men det är lugnt klart jag hinner. Men nej så blev det inte, hela jävla fucking Ambasaden hamnade under lockdown, vilket innebär att ingen får gå verken in eller ut från Ambasaden. Detta problem uppstod på grund av att någon hade ett konstigt A4 kuvert med nån slags sladdar i. Så bombteamet osv fick tillkallas. Jag som ni förstår blev allt kaos, och självklart missade jag mitt tåg hem, så det var bara att gilla läget och fixa en ny billjett, hosta upp nya pengar och sätta sig och vänta ytterligare lite.
Men nu är jag i alla fall hemma, och förhoppningsvis har jag mitt pass och visum på fredag. Så ja min födelsedag blev inte riktigt som förväntat, men inget blir ju som man tänkt sig så.
Johanna kom i alla fall hit sen och gratta mig lite. Sen prata vi med Anna lite, haha det kommer känns skumt att se henne igen efter så lång tid. Om drygt en vecka så ses vi i New York.
Vill även säga tack till alla som ringt och gratulerat mig, alla som skickat sms osv. Det uppskattas verkligen.
Men det är rätt lustigt egentligen, att människor som man inte förväntar sig något av, kommer ihåg att man fyller år och ringer och säger grattis osv. Sen de människor som man träffar var och varannan dag som man ser som sina närmsta vänner kommer knappt ihåg och gör inte minsta ansträngning för att visa att de bryr sig.
Jaja hur som helst så känns det fruktansvärt skönt att stockholm är avklarat. Det var som en stor sten som vilade på min axlar, det var en riktig pina att veta att jag var tvungen att åka upp där. Men nu är det över, så nu ska jag bara njuta av mina sista dagar här hemma.
Snart ska jag prata med min host mamma och flickorna på skype. Dom ska sjunga för mig! Flickorna är dödligt, alltså verkligen dödligt söta. Jag är sjukt jävla nöjd med familjen, fast att jag inte ens träffat dem än, jag känner på mig att det här kommer bli riktigt great!
Så nej jag har faktsikt inte det minsta ångest för att jag ska åka. Det ska bli skönt att få lämna den människa jag varit nu senaste tiden behind, och äntligen äntligen få chansen to start over.
