Live the life, live the dream, no fear

Long time no see. Gud det känns som det hänt enormt mycket sen jag skrev sist. Blivit grymt dålig på det här med bloggandet, men jag vet inte, innan var det roligt och skönt att skriva av sig. Nu känns det mer som en pina.

Anyway, i fredags blev det en sista utgång. Först middag med Ahsley, sen Johnnys och la pomme. Självklart blev jag lagom på lyran, vet inte hur många shoots jag blev bjuden på. Men det gick bra ändå, trillade dock i soffan, var ett sånt där tillfälle där alla bara dog av skratt. Men hey drunk happens, det vet väl most people by now. Efter alldeles för mycket vodka/w cranberry, baileys, champagne och sex on the beach shoots avslutades en awesome kväll. Blev riktigt jävla emotional när jag var tvungen att säga hejdå till alla.

På morgonen efter 25 minuters sömn, catcha jag en cab till grand c.. och påbörjade resan tillbaka upstate. Väl där möttes jag av värdfamiljen, vi åkte hem. Jag packade det sista och mådde kass. Fruktansvärt vad bakfull man kan bli, förstår inte hur dessa alkohlister kan göra samma sak all day every day, kan fan inte bli backfulla dom inte, är ju unbareable. Hur som, vi utbytte julklappar och sen var jag tvungen att säga hejdå till Diana och Maureen för de var bortbjudna. Självklart började jag gråta som en riktig cry baby. Sjukt vad mycket kärlek jag har för denna familj och dessa barn, inte ens mina egna, men shit, tårarna slutde inte. Hur som kort efter att Diana och Maur lämnat, så var det min tur. Blev upphämtad fick säga hejdå till Tommy, Fran och Rick. Knäcktes total när Rick började gråta, jag menar visst hade jag förväntat mig att barnen skulle bli lite upprörda och ledsna, men fan inte min 40åriga värdpappa. Visste inte vart jag skulle ta vägen, allting kändes så frutansvärt overkligt. Men efter många kramar och ännu fler tårar, lämnade jag huset, familjen och New York med obeskrivlig ångest.

Känns overkligt att jag nu befinner mig på Irland, känner redan att det är förjävligt och jag har bara varit här i två dagar, knappt even. Kan inte förklara varför ångesten av att vara tillbaka i Europa redan nu är så dominerande, tror endast människor som upplevt samma har en chans att vekligen förstå och relatera. Hatar att man behöver visum eller green card för att kunna stanna i usa mer permanent. Jag menar har man redan spenderat över ett år där och inte fått nog så är 90dagar på turistvisum ganska ynkligt.

Anyhow känner mig riktigt dum mot människor hemma som ser fram emot min hemkomst. Klart jag vill träffa familj, släkt och vänner, men det förändrar inte det faktum att jag vill stanna i NY. Oh well, though shit people.

Nu ska jag sova, imorgon kommer Paul från NY, inte träffat honom sen jag lämnade Nic, Paul och barnen i augusti, så det blir nog intresant.

För övrigt har jag ingen julkänsla whatsoever, finns bara inte detta året. Usch jag känner mig som en deprimerad gammal kärring. Ser dock fram emot tillybaby i min säng och svensk effin food. Saknat det som fan, ska beställa kebabpizza special dirr när jag kommer hem, och mina älskade ostmackor ska jag käka även saltakatten, julmust, faulokorv, MORMORS kanelbullar, fuck yeah. Inget nytt att jag fortfarande är en jväla food junkie.

Well well, I'm out ppl
ses